För snart fyra veckor sedan så hände det något som jag aldrig hade förväntat mig: Maya ramlade ner från mitt knä och bröt sitt ena framben. Det var alldeles fruktansvärt – Maya skrek, jag fick panik och grep tag i henne o skrek efter sonen och hans kompis att hjälpa mig. På nolltid kom vi iväg till Djursjukhuset (i Malmö) med Maya där hon fick smärtlindring till att börja med. Jag höll henne hela tiden och ville inte släppa henne. När hon skulle röntgas propsade jag på att hålla henne - jag trodde att hon skulle få mer ont när hon skulle läggas ner på röntgenbordet och jag måste ta mitt ansvar och inte lämna henne. Men det var jättesvårt – jag tittade på veterinären och frågade “Är du säker på att du klarar av det?” Jo, det gjorde hon ju såklart, så hon fick ta över. Maya blev röntgad och det konstaterades vad jag trott, att benet var brutet. Operation planerades och hon fick stanna kvar på sjukhuset. Det var också hemskt eftersom jag aldrig lämnat bort Maya till någon okänd tidigare och nu blev jag tvungen att lämna henne, dessutom med smärta, till helt okända människor i en helt okänd miljö.
Jag ringde till Djursjukhuset flera gånger om dygnet för att “kolla läget” eftersom jag var så orolig får hur hon mådde och hur hon hade det där. Jag kan tala om att de har telefonsvararen igång kl 11 på kvällarna… (om det inte är akut förstås)
Första natten utan älskade Maya blev det svårt att sova. Jag anklagade mig själv att jag inte haft bättre kontroll på henne. För mina vänner kunde jag knappt tala om vad som hade hänt, det dröjde ett par veckor innan jag hämtade mig. Såklart det är bättre för Maya om matte är glad!Nästa dag när jag pratade med Djursjukhuset sa de att det var relativt vanligt, både bland hundar och katter, när de var små valpar/kattungar. Det hade jag ju aldrig kunnat tro, särskilt inte bland katter.
Vi hälsade på Maya dagen efter olyckan. Hennes älskade leksak “Pipen” fick följa med så att hon skulle ha något hemifrån. Maya var ganska “borta” av all smärtlindring och lugnande hon fått så jag bara satt och höll henne i min famn i två timmar. Sonen satt bredvid och spelade på sin mobiltelefon. Nästa dag blev det operation och jag fick reda på att det gått bra. Maya blev opererad av Ole Frykman, en veterinär med specialisering inom kirurgi och ortopedi.
Redan dagen efter operationen fick jag hämta hem henne. Hon fick en tratt runt huvudet för att hon inte skulle slicka på sitt nyopererade ben. I benet sitter nu fyra metallstift som går ut på bägge sidor och är förankrade med två plastklumpar. Hon får inte springa eller hoppa – bara skritta kortare promenader, i början 5-10 minuter åt gången. Hur lätt är det med en valp??!!? Inte alls kan jag tala om. Jag har fått begränsa hennes rörelseytor med hjälp av kompostgaller, köpa mattor till golven (annars halkrisk på parkett- och laminatgolv). Hon kan inte sova hos mig längre som hon var van vid – vilket skapat många långa nattliga stunder med pipljud (från Maya…).
På måndag nästa vecka ska jag för första gången träffa veterinär Ole Frykman, som opererade henne och på fredag ska vi för andra gången träffa den mycket duktiga och trevliga sjukgymnasten, Marie.
Fotona av Maya och hennes älskade Pipen här på sidan tog jag två dagar efter hennes operation.
Gud så söt =)
SvaraRadera